onefanfiction.blogg.se

*Pip pip*. Jag slår upp ögonen och sätter mig upp i den mjuka sängen. Med en blick på klockan på väggen konstaterar jag att jag har mer än två hela timmar på mig innan skolan börjar. Vad var det som hade väckt mig? Jag ser mig runt om i rummet och fäster blicken på min mobil som ligger på det prydliga, vita skrivbordet. Den hade orsakat min tidiga väckning. Lika bra att slå av alarmet och gå upp nu istället. Då hinner jag. Det skulle vara pinsamt att komma för sent till den nya skolan. Säker på att det var ett sms som fått telefonen att pipa går jag upp för att hämta den. Mycket riktigt.

 

Fanny är för gullig. Hon befann sig just nu 1450 km ifrån mig, hemma i Stockholm, när jag sitter på ett hotellrum i London. Jag ska börja på en internatskola i den här vackra staden, medan hon går kvar i Sverige. Först tyckte vi det skulle bli jättejobbigt att vara utan varandra, då vi gått i samma skola i 12 år innan, men vi ser positivt på saken. Vi hade löst grejen genom att åka och hälsa på varandra så ofta vi kan. Eftersom jag redan vet hur Sverige ser ut bestämde vi att hon skulle komma och hälsa på mig först, och det fick bli redan nu till helgen.

 

Efter en snabbdusch blåser jag mitt långa bruna hår. Eftersom det redan är platt slipper jag krångla med någon plattång. Oftast när man har platt hår naturligt vill man ha lockigt, och vice versa, men jag är supernöjd med mitt hår. Jag slänger på mig ett par jeansshorts och ett linne som jag grävt fram ur väskan kvällen innan, sedan går jag ner i hotellets lobby och äter frukost. Alldeles strax ska jag checka ut för att åka bort till min nya skola och även mitt hem för 3 år framöver. Jag tar en bricka och placerar prydligt en skål, en sked och ett glas på den. Sedan fyller jag skålen med flingor och yoghurt och glaset med juice. En macka brer jag och lägger bredvid. Sedan slår jag mig ner på ett bord med två stolar. Väl vid bordet fiskar jag upp mobilen ur fickan och loggar in på Facebook. Min timeline är pepprad av lyckönskningar om att det går bra för mig i London. Jag svarar på några undertiden som jag äter upp min frukost. Sedan är det dags att hämta mina väskor för att checka ut.

 

När jag äntligen är utanför det underbara hotellet letar jag snabbt upp en taxi. Det här med att vara i London är inte så svårt som jag trodde. Folk är trevliga och hjälper mig när jag ber om vägen till ställen och än så länge har jag inte haft något problem med att hålla tiden. Jag kliver in i den gula taxin som körs av en mörk man som ser ut att vara runt 60. Han småpratar med mig hela vägen till skolan och jag ger honom lite dricks när det är dags att betala. Han tackar och tar emot och kör sedan vidare. Själv står jag där, med en hel massa bagage, utanför de enorma grinderna som leder in till mitt nya liv.

 

Jag lägger tacksamt märke till att det inte är så värst många blickar som dras mot mig där jag går på den breda gång som leder mot en stor byggnad som tydligen ska innehålla rektorns kontor och en massa lektionssalar. jag träder in genom dörren och möts av en alldeles tom och tyst korridor. Det är kallare där inne än på utsidan även om det fortfarande är morgon. Jag törs inte tänka på hur stekhett det kommer att vara längre fram på dagen. Jag går genom den långa korridoren i hopp om att få syn på någon.

''Excuse me?'' säger en ganska ljus pojkröst bakom mig. Jag snor runt och får syn på en lång brunhårig kille med randig tröja, beiga chinos och ett par hängslen hängande utmed sidorna. Det klär honom väldigt bra.

''Yes?'' svarar jag förskräckt.

''Are you ehm..'' han tänker ett litet tag. ''..Louise?''

''Uhm.. Yes''

Han andas ut och kommer fram till mig. Han ser väldigt bra ut och verkar väldigt snäll.

''Hi! I'm Louis. The principal told me to meet you up and show you your room and help you to get your schedule. I'm sure you'll make this!'' och så ler han stort och nickar åt mig att följa med. Vi går till änden av den långa korridoren, sedan viker han av till vänster och jag följer troget efter. Till slut kommer vi fram till en ingång med två breda dörrar. På ena dörren sitter skylten ''Mrs. Letine - Principal''. Louis knackar försiktigt på dörren innan han skjuter upp den och kliver in.

''I'm here with this new girl, Louise!'' meddelar han rektorn och låter mig sedan kliva in i det varma rummet jag med. Det är högt i tak och har en lugn belysning. Vi står i som en liten hall och rakt framför oss sitter rektorn på en liten upphöjd platå vid ett robust träbord med en grön bordslampa på. Väggarna är mossgröna och listerna bruna. Golvet är av en rödbrun mjuk matta som säkert är svår att rengöra. Bakom Mrs. Letine finns en lång rad av bokhyllor full av pärmar och böcker. Hon ser upp från några papper hon håller på att skriva på. Hon har brungrått hår, fäst i en prydlig knut bak på hennes huvud och ett par glasögon längst ut på nästippen. Hon ser sträng och hård ut, men samtidigt väldigt snäll.

''Great Louis. I knew that you should make it.'' berömmer hon Louis, och sedan ser hon på mig. ''Come on in. I'll give u a map that contains your shedule and some other papers that are good to have.''

Jag kliver fram till henne och ser mig omkring bättre i det stora rummet. Sedan räcker hon över en pärm och en nyckel. Jag läser på nyckeln. ''156''. Rum 156 är alltså mitt. Jag tackar Mrs. Letine och går sedan ut i den kalla korridoren igen. Nu ligger den inte helt öde utan det springer några elever fram och tillbaka. Jag följer efter Louis ut i den varma Augusti-dagen. Så ser han på mig.

''Well. What's your number?''

Jag förstod inte vad han snackade om. Bad han om mitt telefonnummer?

''What?'' frågade jag förvånat.

''Your room. What's the number?''

Plötsligt känner jag mig dum. Det borde jag väl ha fattat att han menade rumsnumret. Han var ju ändå den som skulle visa mig omkring här på skolan.

''156'' svarar jag honom.

''That's in the same building as my room. Follow me!'' och så går han iväg över den stora skolgården. Jag följer honom in i en annan stor byggnad. Där inne är det varmare än i huvudbyggnaden. Vi går genom en svagt upplyst korridor med vinröda väggar och trägolv. När vi svänger åt höger och går en bit till kommer vi till ett stort sällskapsrum med flera soffor och en tv. När jag kollar bak ser jag en skylt där det står ''Cafeteria''. Hade vi svängt åt vänster hade vi alltså kommit till Cafeterian. Louis hälsar på några i sällskapsrummet och förklarar för mig att vi alltid får viktig information på tv:n som finns i rummet innan vi går vidare och slutligen kommer fram till mitt rum. Jag sticker i nyckeln i hålet och går in. Äntligen slipper jag de stora väskorna. I rummet står två sängar placerade mot varsin vägg och ett skrivbord. Där inne finns även en tv och två garderober. Ingen rumskamrat än. Det ska bli intressant att se vem jag ska bo tillsammans med.

''Well, my room is on the upper floor. It's number 209. You can always come to me if there's something you wonder. Now I'll leave you alone for a while!'' säger Louis, och lämnar mig i det lilla rummet.