onefanfiction.blogg.se

Jag, Liam och Louis sitter inne på Magically, ett café vi brukar gå till väldigt ofta, och pratar. Det är kväll och har börjat mörkna utanför. Jag sitter och njuter av min stora chokladmuffin och en milkshake. Louis och Liam har en varsin tårtbit. När vi sitter där och pratar hörs ett litet tjut och en bricka med tre glas fulla av smoothies landar på vårt bord med en väldig krasch. På golvet halvsitter en liten tjej med långt brunblont hår och smoothie över hela sig. Jag ställer mig upp och hjälper henne att komma upp på benen. När hon kommit upp och ser upp på mig stannar jag upp och en rysning går genom hela mig. Hennes ögon är förtrollande, djupt blå. Det känns som att tiden stannar upp när hon ler mot mig, men jag vaknar till när hon släpper greppet om min hand.

''I'm so sorry..'' börjar hon skenerat.

''It.. I'm.. I mean, It's nothing'' stammar jag fram. Jag försöker hålla mig lugn men det är svårt. Jag känner något jag inte borde få känna. En städerska kommer och börjar torka upp och städa. Liam och Louis sitter och ser chockat på den utspillda smoothien och glasbitarna som hamnat i min muffin och deras tårta. Sakta ställer de sig upp och vi drar oss bort från bordet tillsammans med tjejen och hennes kompis.

''This is so embarrasing'' ursäktar hon sig.

''No, it's okay'' ler jag försiktigt mot henne. Hennes kompis verkar se på saken lite lugnare, för hon skrattar lite lågt.

''I'm Harry, by the way''

Hon ser upp på mig.

''Uhm.. I'm Anna, and this is Sofie'' säger hon, och gör en gest mot sin kompis. Liam och Louis presenterar sig också, och vi bestämmer med tjejerna att vi ska sitta tillsammans och fika. Jag, Anna och Sofie sätter oss på ena sidan och Liam och Louis på andra. När vi fått nya milkshakes och sitter där och pratar försöker jag undvika de konstiga blickar mina vänner ger mig. De hade sett hur jag kollat på Anna, och de vet ju att jag redan har en flickvän. Men jag orkade inte tänka på Rebecka just nu. Förvirrat undrar jag om Anna har någon pojkvän, och om hon skulle kunna ge upp honom för mig isåfall.

''So, girls, does anyone of you have a boyfriend?'' frågar Liam som om han läst mina tankar. Därefter ser han kort och surt på mig, för att visa att han gör det för att jävlas. 

''No'' svarar båda flickorna ostört, utan att verka misstänka något.

''How old are you?'' undrar Louis. Anna svarar att hon är 18, men 19 i år. Länge och väl sitter vi och pratar inne på cafét, men till slut måste vi gå. Jag frågar Anna om hennes nummer och hon ger mig det. När vi går ut genom dörren stålsätter jag mig inför vad Liam och Louis har att säga.

 

Inte förrän vi kommer in i skolan ger de reaktion på händelsen vid cafét. De tar tag i varsin av mina armar och släpar med mig in på Liam och Zayn's rum, varpå de slänger ner mig så jag sitter på en av sängarna och de på den mitt emot. En lång stund är det bara tyst, och de sitter och ser på mig med besvikna miner. Jag öppnar flera gånger min mun för att säga något, men hejdar mig och stänger den igen. Jag vet ärligt talat inte vad som är värst; tystnaden, eller den utskällning jag har att vänta. När det är tyst och spänt blir luften svår att andas, så jag tar djupa, långa andetag genom näsan men håller det tyst och diskret, för jag har verkligen ingen lust att blotta hur pressad jag känner mig av killarna. Till sist bryter Liam den spända tystnaden.

''I can't understand how you can insult Rebecka like that'' säger han, lågt och besviket. Lugnt, men ändå hårt. Jag vet inte vad jag ska svara, så jag sitter bara tyst, med armarna korsade över bröstet, och ser ner på golvet. Jag vet vad Liam ger mig för blick, och jag vet hur Louis ansiktsuttryck ser ut. Jag kan inte se rakt på dem, för jag har en känsla av att deras blickar kommer genomborra mig och visa mig svag. Men sedan går min feghet över i ilska. Jag har ju inte gjort något. De överreagerar.

''It's not like I have done something wrong'' muttrar jag surt. ''We didn't make out or anything. I didn't even kiss her.''

''But Harry, I saw your face!'' utbrister Liam. ''I saw it, and I know what it means!''

''I love Rebecka. I love her with whole my heart, but that girl.. Anna.. She's amazing!''

Louis lägger sig också i samtalet, och hans röst lugnar mig lite. Han talar till mig med en annan ton än Liam. De är som teorin om snäll polis, elak polis. När Liam brister ut i ilska och skulle gett mig en utskällning om vi var själva, så behåller Louis lugnet och diskuterar på ett helt annat sätt.

''Harry, I know that you love her, and I know that you don't want to hurt anyone purposely, but Liam's right. I saw your face too, and it makes me upset.''

 

När jag står lutad mot en pelare i hallen och pratar med Liam så kommer någon och tar tag i mig bakifrån. Jag snor runt och ser ett litet gulligt leende i ett alldeles perfekt ansikte. Min underbara Rebecka står där och ser upp på mig. Jag är längre än henne så jag får böja lite på mig för att kunna kyssa henne, men det gör absolut ingenting. mina läppar möter hennes och allt blir bara perfekt. Sedan står jag med en arm om hennes axlar och fortsätter prata med Liam. Han berättar om någon ny tjej som Louis gick runt och drog på. Hon var tydligen skitsnygg.

''Liam, the only things in world that you don't think looks good is monkeys. But it wouldn't surprise me if they makes you turned on too!'' retas jag.

''Well ofcourse they do. My last relationship was with a monkey!''

''Wasn't your last relationship with that Lyssa-girl?''

''That's what I said!''

Som vanligt får Liam folk att skratta. Han har underbar humor och kommer alltid med de bästa sakerna att säga. Han är också väldigt bra på att rädda en ur pinsamma situationer.

''No, but seriously, this girl was hot'' säger han nu, med plötsligt allvar. Samtidigt ser jag Louis gå borta i korridoren tillsammans med Julia, Niall och en annan tjej som jag inte känner igen.

''Is it that girl?'' frågar jag Liam och nickar åt deras håll. Liam nickar.

''Are you going to give her a try?'' undrar jag.

''No, I'm not interested in her in that way. She's just goodlooking!''

Jag kan inte låta bli att hålla med Liam, även om jag redan har en flickvän.

 

Jag är förvånad över hur himla trevliga alla är här. Jag är jättenöjd med min rumskamrat, Julia. Hon kände tydligen Louis redan. De var till och med väldigt bra vänner. Vi hade gått omkring lite i korridorerna och sedan presenterade de mig för deras andra kompis, Niall. Tyvärr har jag inte så många lektioner tillsammans med Julia, men Niall berättar att han ska till samma klassrum som jag, så vi slår följe dit. Han är otroligt söt. Han har blont rufsigt hår och klarblå ögon, en röd t-shirt och beiga chinos. Hans kinder är runda och lite rosiga, vilket får honom att se så liten och pojkaktig ut.

 

Vi går in genom dörren och sätter oss tillsammans på den bakre raden. Honom känner jag ju åtminstone lite. Strax efter att alla elever är på plats så kommer en lärare in och ställer sig längst fram vid den stora vita tavlan. Hon är ganska kort och mullig, rak i ryggen och har långt svart rakt hår. Hon presenterar sig som Mrs. Hilton. När hon berättat lite om sig själv så ber hon alla nya i klassen, en och en, berätta om oss själva. Det är jag och 4 andra som är nya i den här klassen. Hela lektionen går ut på att vi ska lära känna de andra i klassen, och även varandra. Jag önskar något otroligt att jag hörde till de som redan gått här ett eller flera år. Men jag känner mig lugnare när jag har Niall bredvid mig. Det är något med honom som gör mig lugn och glad. Kanske skulle vi kunna.. Nej, jag skakar bestämt bort tanken på att vara tillsammans med Niall. Han är nog bara en bra kompis. Men ändå har jag svårt att släppa tanken på honom. Hur skulle det vara att omfamnas av hans armar? Hur skulle det vara att trycka sina läppar mot hans? Smaka på hans tunga? Mina tankar avbryts plötsligt av att lektionen är slut och vi ska gå tillbaka till våra rum.

''Ehm..'' börjar Niall. ''I just wonder if you want to hang out later?''

Jag vet inte Niall märker det, men hela jag börjar skaka. jag blir som gelé i kroppen och kan inte fatta vad han just frågade. Det är otroligt.

''Y-yeah.. Sure'' stammar jag.

''Cool. See you later'' säger han och går sedan mot sitt rum. Jag går åt andra hållet, mot mitt rum.

 

De följande lektionerna går fort, och snart är det dags att hitta på något med Niall. Den sista lektionen hade vi också tillsammans, så vi stannar utanför lektionssalen. Jag frågar honom vad vi ska hitta på.

''We could watch a movie in my room, if you want to?'' frågar han. Jag nickar och vi går mot hans rum. Tydligen har han ingen rumskamrat, men där finns ändå två sängar. Vi väljer ut en film och lägger oss i varsin säng och kollar.

 

*Pip pip*. Jag slår upp ögonen och sätter mig upp i den mjuka sängen. Med en blick på klockan på väggen konstaterar jag att jag har mer än två hela timmar på mig innan skolan börjar. Vad var det som hade väckt mig? Jag ser mig runt om i rummet och fäster blicken på min mobil som ligger på det prydliga, vita skrivbordet. Den hade orsakat min tidiga väckning. Lika bra att slå av alarmet och gå upp nu istället. Då hinner jag. Det skulle vara pinsamt att komma för sent till den nya skolan. Säker på att det var ett sms som fått telefonen att pipa går jag upp för att hämta den. Mycket riktigt.

 

Fanny är för gullig. Hon befann sig just nu 1450 km ifrån mig, hemma i Stockholm, när jag sitter på ett hotellrum i London. Jag ska börja på en internatskola i den här vackra staden, medan hon går kvar i Sverige. Först tyckte vi det skulle bli jättejobbigt att vara utan varandra, då vi gått i samma skola i 12 år innan, men vi ser positivt på saken. Vi hade löst grejen genom att åka och hälsa på varandra så ofta vi kan. Eftersom jag redan vet hur Sverige ser ut bestämde vi att hon skulle komma och hälsa på mig först, och det fick bli redan nu till helgen.

 

Efter en snabbdusch blåser jag mitt långa bruna hår. Eftersom det redan är platt slipper jag krångla med någon plattång. Oftast när man har platt hår naturligt vill man ha lockigt, och vice versa, men jag är supernöjd med mitt hår. Jag slänger på mig ett par jeansshorts och ett linne som jag grävt fram ur väskan kvällen innan, sedan går jag ner i hotellets lobby och äter frukost. Alldeles strax ska jag checka ut för att åka bort till min nya skola och även mitt hem för 3 år framöver. Jag tar en bricka och placerar prydligt en skål, en sked och ett glas på den. Sedan fyller jag skålen med flingor och yoghurt och glaset med juice. En macka brer jag och lägger bredvid. Sedan slår jag mig ner på ett bord med två stolar. Väl vid bordet fiskar jag upp mobilen ur fickan och loggar in på Facebook. Min timeline är pepprad av lyckönskningar om att det går bra för mig i London. Jag svarar på några undertiden som jag äter upp min frukost. Sedan är det dags att hämta mina väskor för att checka ut.

 

När jag äntligen är utanför det underbara hotellet letar jag snabbt upp en taxi. Det här med att vara i London är inte så svårt som jag trodde. Folk är trevliga och hjälper mig när jag ber om vägen till ställen och än så länge har jag inte haft något problem med att hålla tiden. Jag kliver in i den gula taxin som körs av en mörk man som ser ut att vara runt 60. Han småpratar med mig hela vägen till skolan och jag ger honom lite dricks när det är dags att betala. Han tackar och tar emot och kör sedan vidare. Själv står jag där, med en hel massa bagage, utanför de enorma grinderna som leder in till mitt nya liv.

 

Jag lägger tacksamt märke till att det inte är så värst många blickar som dras mot mig där jag går på den breda gång som leder mot en stor byggnad som tydligen ska innehålla rektorns kontor och en massa lektionssalar. jag träder in genom dörren och möts av en alldeles tom och tyst korridor. Det är kallare där inne än på utsidan även om det fortfarande är morgon. Jag törs inte tänka på hur stekhett det kommer att vara längre fram på dagen. Jag går genom den långa korridoren i hopp om att få syn på någon.

''Excuse me?'' säger en ganska ljus pojkröst bakom mig. Jag snor runt och får syn på en lång brunhårig kille med randig tröja, beiga chinos och ett par hängslen hängande utmed sidorna. Det klär honom väldigt bra.

''Yes?'' svarar jag förskräckt.

''Are you ehm..'' han tänker ett litet tag. ''..Louise?''

''Uhm.. Yes''

Han andas ut och kommer fram till mig. Han ser väldigt bra ut och verkar väldigt snäll.

''Hi! I'm Louis. The principal told me to meet you up and show you your room and help you to get your schedule. I'm sure you'll make this!'' och så ler han stort och nickar åt mig att följa med. Vi går till änden av den långa korridoren, sedan viker han av till vänster och jag följer troget efter. Till slut kommer vi fram till en ingång med två breda dörrar. På ena dörren sitter skylten ''Mrs. Letine - Principal''. Louis knackar försiktigt på dörren innan han skjuter upp den och kliver in.

''I'm here with this new girl, Louise!'' meddelar han rektorn och låter mig sedan kliva in i det varma rummet jag med. Det är högt i tak och har en lugn belysning. Vi står i som en liten hall och rakt framför oss sitter rektorn på en liten upphöjd platå vid ett robust träbord med en grön bordslampa på. Väggarna är mossgröna och listerna bruna. Golvet är av en rödbrun mjuk matta som säkert är svår att rengöra. Bakom Mrs. Letine finns en lång rad av bokhyllor full av pärmar och böcker. Hon ser upp från några papper hon håller på att skriva på. Hon har brungrått hår, fäst i en prydlig knut bak på hennes huvud och ett par glasögon längst ut på nästippen. Hon ser sträng och hård ut, men samtidigt väldigt snäll.

''Great Louis. I knew that you should make it.'' berömmer hon Louis, och sedan ser hon på mig. ''Come on in. I'll give u a map that contains your shedule and some other papers that are good to have.''

Jag kliver fram till henne och ser mig omkring bättre i det stora rummet. Sedan räcker hon över en pärm och en nyckel. Jag läser på nyckeln. ''156''. Rum 156 är alltså mitt. Jag tackar Mrs. Letine och går sedan ut i den kalla korridoren igen. Nu ligger den inte helt öde utan det springer några elever fram och tillbaka. Jag följer efter Louis ut i den varma Augusti-dagen. Så ser han på mig.

''Well. What's your number?''

Jag förstod inte vad han snackade om. Bad han om mitt telefonnummer?

''What?'' frågade jag förvånat.

''Your room. What's the number?''

Plötsligt känner jag mig dum. Det borde jag väl ha fattat att han menade rumsnumret. Han var ju ändå den som skulle visa mig omkring här på skolan.

''156'' svarar jag honom.

''That's in the same building as my room. Follow me!'' och så går han iväg över den stora skolgården. Jag följer honom in i en annan stor byggnad. Där inne är det varmare än i huvudbyggnaden. Vi går genom en svagt upplyst korridor med vinröda väggar och trägolv. När vi svänger åt höger och går en bit till kommer vi till ett stort sällskapsrum med flera soffor och en tv. När jag kollar bak ser jag en skylt där det står ''Cafeteria''. Hade vi svängt åt vänster hade vi alltså kommit till Cafeterian. Louis hälsar på några i sällskapsrummet och förklarar för mig att vi alltid får viktig information på tv:n som finns i rummet innan vi går vidare och slutligen kommer fram till mitt rum. Jag sticker i nyckeln i hålet och går in. Äntligen slipper jag de stora väskorna. I rummet står två sängar placerade mot varsin vägg och ett skrivbord. Där inne finns även en tv och två garderober. Ingen rumskamrat än. Det ska bli intressant att se vem jag ska bo tillsammans med.

''Well, my room is on the upper floor. It's number 209. You can always come to me if there's something you wonder. Now I'll leave you alone for a while!'' säger Louis, och lämnar mig i det lilla rummet.